Ikväll har jag repat inför en grej i december, vet inte om den är lite hemlig ännu, så jag stannar där (man vet aldrig vilka som läser).

När jag kom hem bad jag mamma hjälpa mig att gå igenom min samling med julgrejer. I efterhand vet jag inte om idéen var särskilt väl genomtänkt. Storyn lyder följande:

Vi sitter nere i mitt kök och jag plockar upp min låda med julgrejer jag haft i Umeå. Plockar fram två adventsstjärnor, två stjärnlyktor och konstaterar att jag måste införskaffa mer adventsstakar/stjärnor. Vi går upp till biblioteket där jag i ett skåp förvarar farmor och farfars samt gammelfarmors julsaker. Hittar en adventsstake och ett litet, "dansande" ljus jag bestämmer mig för att använda. Mamma tar fram en Davidsstjärna i mässing och propagerar starkt för att den ska få hänga i något av fönstren. Jag avböjer ty jag och mässing harmoniserar inte. Mamma ger förslag på rum efter rum där den där guds förbenade Davidsstjärnan tycks ska hänga, men jag står på mig.

Vi går in till sovrummet där mamma föreslår min vita stjärna med gulddetaljer varpå jag rycker till och ger ifrån mig ett skrämt läte.

- Guld kan inte få någon plats här inne! Det stämmer inte med färgkombinationerna!
- Nähä, säger mamma. Den stjärnan skulle i alla fall bli jättefin här inne. Du är så fjantig!

Jag går vidare och konstaterar för mig själv att jag måste införskaffa minst två nya adventssljusstakar/stjärnor varpå mamma lägger sig i igen:

- Fast du kan ju inte ha en adventsljusstake i biblioteket. Utifrån måste man ju se stjärnan ovan och ljusstaken i rummen nere. Stjärnorna ska ju hänga högst upp i ett hus.
- Men vad spelar det för roll? försöker jag säga när mamma går igång med följande harang:
- När jag var och hälsade på en gammal pluggkompis som precis flyttat till lägenhet hade hon bara köpt nytt, nytt, nytt. Raka, strama, magra, stackars tomtar utan några som helst julkinder! Likadana julstjärnor i varje fönster, inget hemmagjort, ingen känsla, bara stramt och varuhuspyntat.
- Ja, men så kommer jag ju inte ha, försvarar jag mig. Det här huset är ju gammalt och kräver sina traditioner.

Vi går ner igen och jag kommer på att jag haft en julängel som belysning i mitt gamla flickrum. Jag frågar mamma om jag kan få den. Att jag kanske kan byta den mot Davidstjärnan i det föraktade materialet mässing. Minns att julängeln var så fin när den lös upp i decembermörkret där jag låg i min säng och läste på kvällarna. Plötsligt får mamma något slugt i blicken och när jag ifrågasätter hennes märkliga min säger hon med ett dämpat skratt:

- Visst kan vi byta, men julängeln är ju också i mässing!

Åh, säger jag bara. Tror jag ska flytta till en tvåa igen och ha en stjärna i fönstret, en lång, mager stackars tomte i något hörn och möjligtvis ett fat pepparkakor på bordet. Vad jag skulle spara tankekraft!