Har just tittat på finalen i "Mästarnas mästare" där Ingemar Stenmark tog hem segern. När jag ser honom tävla och när jag hör honom på prata på lugn västerbottnisk dialekt tänker jag på farfar. Det var lite Stenmark över farfar. Han hade lugnet, fokuset, intensiteten och humorn. Farfar var alltid på gång och lade stor passion i det han gjorde, men samtidigt vilade hans person i ett egendomligt lugn. Det är så sällan jag ser sånt i människor jag möter. Det är som att dagens samhälle har fostrat oss i att ständigt vara på vakt och på "hugget". Farfar var bra på allt han företog sig. Han var råstark, före sin tid, smart och ödmjuk. Dessutom var farfar finurlig - en egenskap som ofta glöms (eller göms) bort bland all hets att vara på ett särskilt sätt efter en särskild mall. Farfar var trygg i sig själv och säker på vem han var.

Jag hoppas att jag brås mycket på farfar.


Här är farfar. Minst lika cool som Stenmark.