Människor. Så olika men ändå så lika. Som person är jag hyfsat tolerant och tålmodig och jag brukar ge människor runt mig flertalet chanser. Att umgås med olika människor berikar mitt liv och jag gläds varje dag när jag lär mig saker om mig själv och om livet tillsammans med andra. Men det finns en sak som ibland svärtar ned denna eufori.

Egoism. När människor bara pratar om sig själva utan att ägna en tanke på att fråga tillbaka den som frågar. Egoism är en av de absolut fulaste egenskaper en människa kan besitta, hur många fina egenskaper de än har till trots.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget. Bloggen fungerar ibland som en slask där jag slänger sådant jag inte vill tänka på längre. Avskrivandet. Avreagerandet. Av-och-om-och-till-andet.

Nu ska jag ägna min energi åt någon som bryr sig om mig lika mycket som jag bryr mig om henne. Hon ligger här bredvid i soffan under min yllefilt och är den finaste vän jag vet. Sabina är en vän av rang.