Ikväll efter min och Sabinas promenad gick jag förbi Elisabeth och Göran. Kom på att jag inte träffat dem sen den 6 augusti. Ibland när det går länge mellan gångerna (länge är inte mycket mer än två veckor) känner jag verkligen att jag saknar dem. Underbart att känna så för sin pojkväns föräldrar. Det är jag tacksam för.

Något jag också är tacksam över är hur många som engagerar sig inför min lilla julafton på lördag. Ibland blir jag helt elyseisk över vilka världsfenomenala människor som finns i mitt liv.

Sådärja. Nog mycket livskärlek för idag. Nu ska jag läsa ut "En öppen vinter".

Ps: Om ni undrar varför jag är helt nipprig och hoppar runt som en annan hoppetossa är det för att jag är så spänd inför lördagen. Kika in här då för att se varför denna veckas sjätte dag just nu känns som lilla julafton för mig.

Ps 2: Jag gjorde förmodligen just denna bloggs första cliffhanger. Grattis. Ni har just bevittnat ett historiskt ögonblick.