Alla vet hur det känns att kramas. Jag tänker skriva om det nu. Om känslan av en beröring som kan utdela så många olika intryck och stämningar.

Att ge någon en kram betyder så mycket. Jag tycker om att känna värmen en kram kan ge. En snabb kram, en "hejviharintesettspåjättelängehurmårdu-kram", en kram som säger att man aldrig kommer kramas igen. Tycker om kramar som kan ge den typen av kärlek man kan känna av att ge godnattkramar till trötta barn och känna deras små, mjuka armar slingra sig runt ens hals. Den andra typen av kärlek man känner när man kastar sig i famnen på någon man tycker väldigt mycket om, till exempel om ens pojkvän/flickvän varit och rest på andra sidan jorden.

Jag tycker också om att starta en kramsession med en person och sen ta av jackan för att det känns så mycket bättre att krama utan jacka på kroppen och nycklar i händerna. Och så brukar jag liksom kila fast fötterna mellan fötterna på den person jag kramar. Om man kramar någon länge vill säga. Ger man snabba kramar kan det bli lite hur som helst.

Min värsta typ av krampersoner är de som kramar med EN ARM. Man kanske håller en väska eller ett barn eller en hund i koppel i handen men vad är problemet att använda båda sin armar när man har möjlighetet till det? Kan man inte kramas med båda armarna behöver man inte kramas alls. Vad är egentligen grejen med en-arms-kramar? Det har jag aldrig förstått mig på. Eller de som kramar kind mot kind och trycker in glasögonskalmarna mot ens tinning. Inte skönt. Ej heller har jag mycket till övers för sydeuropeiska kindpuss-kramar. Skönare är då de kramar som mormor ger. Rejäla mormorskramar med båda armarna, hårt men kärleksfullt.

Spontana kramar är också underbara. Kramar man får när man ser ut att behöva en kram. När man sitter och pluggar och kanske ser trött och lite fundersam ut och när en vän dyker upp och kramar en. Eller när någon ser att man fryser och lånar ut en kram istället för en jacka.

Kramar som inte är lika mysiga är kramar man får av avlägsna släktingar som man bara träffar på begravningar. Släktingar som till exempel mormors kusins brors föredetta fru-isch vars knä man kanske spytt ner under småbarnsåren. De ger en "Jadetvarjuinteigårochdethärvarjutråkigtmenlikabrakanskejalivetärjusåhär-kram".

Tur att det då finns kramar som är långt ifrån lika stela som de kramar man får av vänner som uppskattar att man finns och som låter tårar rinna från kinderna och som snorar ned ens axlar. Men det gör inget. För man snorar ju tillbaka när man själv är ledsen. 

Fast bäst är nog en viss sorts kramar. Fyrtio minuter långa kramar på parkeringsplatser. Kramar som man vet att man bara kommer att få en gång i livet och det är då. Då insuper man exakt alla kramintryck. Och det är kanske då kramar är som viktigast.


Syskonkramar placerar sig högt i topp på min Bra kramar-lista.