Ibland kommer jag på mig själv att göra saker för att det påminner mig om personer jag saknar. Jag kan till exempel stå extra länge vid tomaterna på Coop och andas in tomatdoften för att det påminner mig om farmor. Det påminner mig om hennes speciella tomatrum hon inrett på övervåningen av deras hus. En dag förra veckan stannade jag utanför ett hus - helt random - bara för att de som bodde där höll på med veden. Jag saknar farmor och farfar. Tomater och ved liksom. Det är så farmor och farfar.

Ibland kommer jag på mig själv genom att sitta vid ett speciellt bord i en caféteria just för att det var här jag satt med några speciella personer jag pluggat med. Ibland när jag är ute och går till exempel hos mormor i Näsåker måste jag lyssna på samma låtar på samma platser. En låt vid älven, en låt vid festplatsen, en låt vid minigolf-banorna. Jag ser också ganska mycket framåt på saker och ting, men jag tror minnen, saknad och sentimentalitet är rätt bra för mig ibland. Bra för eftertänksamheten. Dessutom tror jag att det är bra att låta det gå tid. Även om tiden känns så onödig ibland.

Rätt som det är köper jag till och med en viss sorts godis bara för att det påminner mig om en person som gillade just dem. Jag äter sällan upp dem. Men jag vill köpa dem för minnets skull. För saknaden. Ibland kör jag efter speciella gator för att jag gått där med en viss person eller just för att det var på den grästmattan vi grillade eller för att det var på det taket vi satt och pratade då solen gick upp. När jag cyklar i stan tar jag ofta omvägar än fast jag lägger på flera minuters resväg. Omvägarna tar jag för minnena. Och det är så värt det.