Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Tillflykt.

2010-05-23 00:30:13 i Allmänt

Till att börja med måste jag bara få skriva att ÅH vad bra The grand 95 är (det visste jag ju i och för sig sedan innan)! Männen kan spela alltså. Tog någon bild:



Kvällen fortsatte med en dokumentär som rankat sig väldigt högt på min lista över filmer jag kommer att se om och om igen (och nej, mamma - livet är INTE för kort för repriser. Inte i det här fallet). Filmdokumentären heter "Tillflykt" och handlar om Umeåmusikern David Sandström och hans inspirationskällor fotografen Sune Jonsson och författaren Sara Lidman. Hela filmen vilade i ett Västerbottniskt vemod och jag kunde inte låta bli att älska det.

I filmen åker David runt i det Västerbottniska inlandet där han tittar på hus. I filmen gestaltas vemodet som något lugnare än vad jag tycker att det annars gör i den vardagliga samhällsandan. Vemod behöver inte vara något betungande. Kanske får det vara en annan plats att andas i, ett ställe att fundera på och en sinnesstämning där ingen kräver något av en. Vemod är inte tungsinhet. Vemod är eftertänksamhet. Så tänker jag. Filmsekvenserna var skickligt producerade då den rörliga bilden ofta övergick till Sune Jonssons avslöjande bilder av den del av statarsamhället som präglat många delar av Västerbotten.

I en scen tittar David på en inspelning av en intervju med Sara Lidman där hon utan omsvep säger "Livet är en katastrof". Då spolar David tillbaka bandet och skrattar. Sara kändes så före sin tid. Har inte läst mycket böcker av henne, men jag tror att jag ska ta en sväng till biblioteket och förkovra mig i hennes ord om förändringar, solidaritet och behållningen till just orden.

Efter filmen diskuterade vi eskapism ur en relaterbar aspekt: ibland vill man ju få lite perspektiv på dagar som bara går, ett liv man lever där livet i sig är något man stundom bara hänger med i. Lite som en vana man har blivit riktigt bra på. Det relativa i detta är då tanken på att man - ensam eller i ett avskalat sällskap - ägnar några av dessa dagar till eftertänksamhetens vemod i en stuga någonstans i Västerbottens inland långt bort från vardag och där jag kan skriva och spela och tänka och avsluta texter och påbörja andra. Ungefär som dagar. Fast med ord. Och vemod.

Kommentarer

Den är väldigt fin den dokumentären!

Skriv en kommentar