Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Jag serverade marängsviss bara för att passa in

2010-05-01 21:16:02 i Allmänt

Min vän Viktor gästbloggar här kvällen till ära!

-
Jag sitter i mitt rum och försöker koppla bort ljudet av två stycken som använder min dusch just i denna stund. Samtidigt. Förmodligen bedriver de otukt på den annars så rena platsen - min hygienzon. Jag sitter och drömmer mig tillbaka till en tid där man inte lika lätt kan dra tillbaka förhuden, där ingen menstruation råder och där man blev äcklad av morsans ”vuxenkram”-snack. Jag talar såklart om den prepubertala tiden, där barnkalaset var den statusbildande snackisen alla pratade om.

För visst var det så? Ungen med bästa kalasen var oftast samma jävel som fick frågan ”får jag chans på dig?” flest gånger. Att ha en fiskedamm var dåtidens största pussy-magnet. Ingen tvekan om saken. Hade man lyckats med ett bra party, så fick man kompisgaranti för ett år framåt. Bara för att alla skulle vara säkra på att få ett nytt inbjudningskort året därpå.

Mina kalas sög verkligen. (Det kan ha varit ett av skälen till min relativt sena debut.) Jag var nämligen den typen av värd med parrollen ”Ge mig presenter, sjung för mig och sen kan ni gärna få gå hem.”. Jag sket i fiskedammar. Jag brydde mig inte om att dra på mig en ögonbindel och leka blindbock. Jag ville fan inte leka krig, när alla bara sa att jag missade mitt revolverskott i försöket att likvidera de andra barnen.

När jag var hos andra barn på kalas så ville jag alltid vara den som hade bäst present med mig. Annars blev jag förbannad och ledsen. Något som jag alltid gjorde (och fortfarande gör hos andra människor) var att jag jämt ville ha maximal utdelning. Jag åt upp all chips, godis och läsk jag kunde komma åt. Det gjorde att jag mådde skitdåligt varje gång jag kom hem. Speciellt efter oktoberkalasen hos Tomas Eliasson, killen med karatefilmerna rullandes i kalasets bakgrund.

Jag skulle kunna tänka mig att Carolina var den tjejen som var lite av Vilhelminas party-pooper i kalassammanhang. Hon var nog tävlingsmänniskan som började gråta om hon förlorade på dunk eller kurragömma. Jag tror att hon var tjejen som backade ur i ”ryska posten” när hon fick se vilken kille hon skulle utföra en långtradare med. Hon var nog flickan som så gärna ville hjälpa till att öppna födelsedagsbarnets paket. Utan lov. Vi två skulle nog ha haft jävligt roligt tillsammans på barnkalas, om vi kände varandra för 13-14 år sedan.

Det var tider det där med barnkalas. Men nu sitter jag i mitt rum med ett nyrakat könsorgan i hoppet om att jag ska kunna trotsa tidens naturlag och föryngras istället för att åldras. Jag vill tillbaka. Toaletten är nu ledig. Nu ska jag tejpa vattenkranen! HIHI!

/ Vicke-hallon, jävligt känd bloggare (http://vickehallon.blogg.se/)

Skriv en kommentar