Sönderhettning.
Idag blev jag irriterad. Sen blev jag arg. Sen godtog jag en ursäkt, för det tycker jag att man ska göra om den är uppriktig. Såhär gick det till:
Vi hade fått i uppgift att skriva en individuell uppgift om musikvideoskapande i musikundervisningen. Inlämningen skedde idag och när läraren samlar in våra arbeten säger han (med ett stänk av översittarton i rösten):
- Ja, jag skulle ju uppskatta om ni hade med referenslistor i era arbeten!
Då sa jag att det i vederbörande uppgift inte ingick att bifoga referenslista. Och så kollar denna man på mig som om jag både var språkligt inkompetent, totalt missanpassad och allmänt dum i huvudet och säger:
- Ja, det ingår ju i ert vetenskapliga skrivande! (Och här minns jag inte rikigt den exakta ordföljen men han sa något om examensarbeten, källförteckningar, referenssystem och jadajadajada.)
Jag svarade typ att i alla fall jag utgick ifrån hans mycket luddigt formulerade uppgift och tillhörande betygskriterier och att jag förväntar mig att bli bedömd utifrån den urspungliga uppgiften. Då bad han om ursäkt för sin otydlighet. Otydlighet kan jag ta. Det jag däremot avskyr är när personer tror att det är så extremt mycket bättre på saker och utgår ifrån att alla de undervisar är totala nybörjare inom högskolestudier. Man behöver absolut inte vara något proffs efter ett, tre eller åtta års studier vid universitet, men det jag förväntar mig är att bli bedömd och respekterad utifrån samma utgångsläge som alla andra. Jag ville bara slänga upp mitt exjobb i ansiktet på denna man och säga: IN YOUR FACE! Här kan du studera referenssystem och källförteckning tills du blir gråhårig, fast synd. Du har ju inte ens nått hår.
Under sådana här stunder lutar jag mig tillbaka mot min visualiserade målbild, det vill säga dagen så jag kliver ut från universitetets ibland väldigt inskränkta murar. Snart bara ett år kvar. Fast känner jag mig själv rätt kommer jag att sakna det då. Så är det alltid. Man saknar alltid sånt som man ibland längtade bort ifrån.
Vi hade fått i uppgift att skriva en individuell uppgift om musikvideoskapande i musikundervisningen. Inlämningen skedde idag och när läraren samlar in våra arbeten säger han (med ett stänk av översittarton i rösten):
- Ja, jag skulle ju uppskatta om ni hade med referenslistor i era arbeten!
Då sa jag att det i vederbörande uppgift inte ingick att bifoga referenslista. Och så kollar denna man på mig som om jag både var språkligt inkompetent, totalt missanpassad och allmänt dum i huvudet och säger:
- Ja, det ingår ju i ert vetenskapliga skrivande! (Och här minns jag inte rikigt den exakta ordföljen men han sa något om examensarbeten, källförteckningar, referenssystem och jadajadajada.)
Jag svarade typ att i alla fall jag utgick ifrån hans mycket luddigt formulerade uppgift och tillhörande betygskriterier och att jag förväntar mig att bli bedömd utifrån den urspungliga uppgiften. Då bad han om ursäkt för sin otydlighet. Otydlighet kan jag ta. Det jag däremot avskyr är när personer tror att det är så extremt mycket bättre på saker och utgår ifrån att alla de undervisar är totala nybörjare inom högskolestudier. Man behöver absolut inte vara något proffs efter ett, tre eller åtta års studier vid universitet, men det jag förväntar mig är att bli bedömd och respekterad utifrån samma utgångsläge som alla andra. Jag ville bara slänga upp mitt exjobb i ansiktet på denna man och säga: IN YOUR FACE! Här kan du studera referenssystem och källförteckning tills du blir gråhårig, fast synd. Du har ju inte ens nått hår.
Under sådana här stunder lutar jag mig tillbaka mot min visualiserade målbild, det vill säga dagen så jag kliver ut från universitetets ibland väldigt inskränkta murar. Snart bara ett år kvar. Fast känner jag mig själv rätt kommer jag att sakna det då. Så är det alltid. Man saknar alltid sånt som man ibland längtade bort ifrån.