En dikt jag skrev för någon vecka sedan. Tolkningsfri som vanligt. Har bara en himla massa ord jag vill få ut.


Det känns inte som nu
varje gång positionernas intas
för mellan oss var det hela tiden
och jag läser i tidningen att huvudvärk är ett vanligt symptom
och ingenting har väl egentligen lämnats leende.

Själv ser jag ut över ett regnigt björkarnas stad
och tänker på alla lövträd vars lövverk jag rivit loss blad ifrån
bara för att ha något att pilla med.

Det är som att bli dödad
gång på gång
när man ser det levande falla.
Det kallas att möta sina insikter
Det kallas att nöta
låtar
bara för att
minnas

Det är det här som kallas
ensamhet i närhet.

Carolina, juni 2010.