Nedanstående text har plågat mig under våren. Jag har skrivit, raderat, skrivit, lagt till, tagit bort. Från sju-åtta sidor blev det bara denna blygsamma textmassa, förhoppningsvis har jag lyckats med mitt "bakland" (ger denna specialuppgift till dig, Anna!). Nu orkar jag inte med den längre. Nu får den vara klar.

Någon gång under våren hamnade ordet "molekyler" på min näthinna och jag kände bara att jag ville skriva något om dem. Och om allt som kan ske medan molekylerna flyger utanför fönstret. Texten är högst fiktiv och uppdelad i olika fragment.

Varsågoda, här får ni:

Du säger säkert ändå att det inte vore någon bra idé

Hon tittar mot ett fönster som står halvt på glänt och utanför flyger det molekyler. Det är våren som kommer. Hon sätter sig upp i sängen och lägger märke till den kyliga platsen bredvid henne. Han står i duschen. Lite för långt bort står en ouppdrucken tekopp med te från dagar som hon glömt bort eller dagar hon låtit flyta samman. Hon vet inte vilket.

Hon drar med handen längs hans byxlinning och tänker att hon inte borde låta händerna knäppa upp hans bälte. Han drar in hennes shampoodoft i sina lungor och låter den blandas med cigarettröken som passerat in via hans morgoncigg. På balkongen sitter en koltrast och sjunger och våren är som en flyttfågel som kommer tillbaka.

Han ser på henne när hon reser sig och går ut i hallen. Han ser hur hon virar en sjal runt halsen han nyss kysste. Och han ser hur hon lämnar hans hem och hans tankar. Han tycker att det är jobbigt när hon tar plats, men ändå lämnar han plats.

Lakanen vrider sig kring hennes fötter och när han snurrar täcket runt kroppen en gång för mycket under natten. Hon reser sig upp och trampar på en matta som knövlats ihop under lagren av måndagsångest, rubbade dygnsrytmer och fåglarnas morgonskrik. Det pratas om nya tider men hon vill stanna upp. Hon vill lägga på, bädda ner och klippa av.

Idag märks inga förändringar och det faktum att spåren alltid täcks av förbryllade miner gör honom uttröttad. Han vill ha reinkarnation för att komma tillbaka. Utan att sudda kan han inte skapa och den krassa medvetenheten gör honom rastlös och vilsen. Full av förbittring rycker han upp grässtrån från ängen där han ligger och dricker dagens sjunde kaffekopp. Han tänder en cigarett även fast han vet att han borde sluta. Tobaken är en ovana och han tänker att om han ska ha en ovana ska han i alla fall vara bra på den. Tobaken bedövar men fördärvar och han röker på ängen som sjuder av sommarlust och julilängtan. Själv badar han i svårmodets svärta. Och allt på grund av några steg i fel riktning. Några felsteg som inte ingick i den koreografin han planerat, fast å andra sidan kan man väl inte koreografera känslor. Det vore  mord.

När hon väljer gör hon det aldrig med omsorg. De säger att hon borde vänja sig vid att fönstret aldrig helt går igen. Att vinddraget och molekylerna utanför är något beständigt.

Och allt han tänker på är att det gör ont att komma för nära.

Bild: Le love.