Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Alla är nära döden.

2010-07-26 15:45:51 i Texter/dikter

Detta är en text jag skrev på en anteckningssida i min kalender någongång i våras när jag satt inne i Hotell Björkens foajé och väntade på en vän.




Här inne känner man tvivlet. Det uppgivna hoppet och den vedertagna sorgeminen. Varför kan inte tystnad andas? Ifall den kunde skulle andetagen vara ryckiga och stötvisa, liksom för att hämta kraft från andningsuppehållet. Som ett praktikens livsstillestånd.

Jag sitter på en bänk där döden blivit verklighet. Ut kommer två farbröder och de pratar om aska från Island och dyra mediciner. Bakom mig sitter en flicka i fyraårs-åldern. Hon tolererar inga frågetecken. Hon rycker i sin mammas väska och upprepar: mamma? Mamma? Mamma? Mamman tittar rakt fram. Tom blick. Lätt höjda axlar. Spänd. Nervös. Snett framför mig sitter en äldre kvinna som andas tungt. Jag vet inte om det beror på fysiologiska faktorer eller om tyngden hon axlar sänkt hennes förmåga till syretillförsel.

Nyss sprang en liten pojke förbi. Han fick trycka på hissknappen och tablettasken, det korta substitutet för aktivitet, glömde han på bordet. De röda björnarna i tablettasken kan inte ge honom sin morfar tillbaka. Alla är nära döden.



Skriv en kommentar