I förmiddags tog jag en promenad till ONOFF där jag inhandlade mer a4-papper samt en ny bläckpatron (det är dyrt att skriva ut ett examensarbete!). Jag älskar personalen där. Killen i kassan skämtar alltid med mig och det är alltid något som klurar till sig och då blir han röd om kinderna och tappar saker i golvet! Och då jag är totalt inkompetent vad gällande all form av kunskaper personalen på ONOFF besitter, är det alltid någon herre i övre medelåldern som kommer till min undsättning och förklarar fenomen på fenomen för mig. Alltid med en glimt i ögat! (De misstänker väl att jag bara lyssnar med ett halvt öra, men ändå, de anstränger sig och hjälper till! Jag älskar personal som är service minded! Mer sånt till folket!

Under min promenad till mitt mål lyssnade jag som vanligt på en ljudbok. Jag kom fram till att det inte alltid är bra att ha läst språkhistoria. Uppläsaren till boken ifråga läste nämligen ett brev som var skrivet i mitten av 1800-talet, men enligt mina (om än något ringa) kunskaper var istället orden och meningsbyggnaden hämtad från tidigt 1900-tal. Och tro mig. Det händer mycket i ett språk under loppet av dryga 50 år. I alla fall på den tiden. Sånt här är störande tycker jag. Och jag vet att det är extremt löjligt att störa sig på såna här petitesser, men det är ungefär samma sak som då yrkesverksamma poliser stör sig på utredningsdetaljer i deckare.