Signum, stjärnor och stolthet.
Ofta klagar ju vi tjejer (och killar också för den delen) på våra kroppar och jag tänkte att jag skulle bryta den trenden nu genom att riktigt skryta upp en av de kroppsdelar jag känner mig mest nöjd över. Mina händer är fantastiska. Jag gillar dem verkligen. De hänger med över pianotangenterna, de är med på noterna när jag vill lära mig att skapa och spela nya grejer. Mina fingrar är långa och kvinnliga och på min vänstra hand har jag både Lilla karlavagnen och ett litet Orions bälte i form av små, små födelsemärken. På högra handens pekfinger har jag ett ärr ifrån ett kalas hos min grundskolekompis My. Jag är stolt över mina händer och ser de lite som min kropps signum. Den starkaste stjärnan på kroppshimlen.
Nu tänker jag ge er en utmaning: ni som bloggar ska skriva om er finaste kroppsdel och varför ni väljer just den som er favorit.
Här är en rätt bra bild på mina händer.
Nu tänker jag ge er en utmaning: ni som bloggar ska skriva om er finaste kroppsdel och varför ni väljer just den som er favorit.
Här är en rätt bra bild på mina händer.
Kommentarer
Anna
Hmm.
Jag tror jag gillar mina ögon mest. De är sådär klarblått isblå och de är ofta det första folk lägger märke till hos mig. De skimrar i solen och står lika bra för sig själv som med kajalstreck ovanför. Fotar man mina ögon med blixt syns aldrig den blå färgen dock utan de blir alltid som två stoppljus, klarröda - utan undantag. Först tyckte jag att det var en plåga (jag framstod ju alltid som den rödögda utomjordingen bredvid andra på kort!) men sen sa mormor att ögonen är själens brunnar och att min därför måste vara extra djup och sen dess har jag ingenting emot det. Jag gillar mina djupa blå (och ibland även alien-röda) själbrunnsögon.
Jag tror jag gillar mina ögon mest. De är sådär klarblått isblå och de är ofta det första folk lägger märke till hos mig. De skimrar i solen och står lika bra för sig själv som med kajalstreck ovanför. Fotar man mina ögon med blixt syns aldrig den blå färgen dock utan de blir alltid som två stoppljus, klarröda - utan undantag. Först tyckte jag att det var en plåga (jag framstod ju alltid som den rödögda utomjordingen bredvid andra på kort!) men sen sa mormor att ögonen är själens brunnar och att min därför måste vara extra djup och sen dess har jag ingenting emot det. Jag gillar mina djupa blå (och ibland även alien-röda) själbrunnsögon.