Igår såg jag en vante på marken. Den var grusig och hemstickad. Helt nedsmutsad låg den där på asfalten och jag kom att tänka på ett minne. Vanten som någon tappat såg ut som en av vantarna som satt på pojken som gav mig min första kyss. Kommer inte ihåg om jag skrivit om det förut, i så fall kan ni ju hoppa denna text eller läsa den igen i en ny version!

Det var december och nyfallen snö och eftermiddag och slut på skoldagen. Jag minns hur det luktade på skolan, lite som att något var på väg att hända. Hur kan man egentligen känna sånt på en lukt? Om jag inte minns fel hade vi haft slöjd, vi gick i sjuan och hade skåpen ganska nära varandra. Vi gick till och med i samma klass. Jag hade skrivit en massa texter på insidan av min skåpdörr och han och en annan klasskompis stod bredvid mig och läste. Det var bara vi som var kvar vid våra skåp. De andra hade gått hem. De andra hade lämnat oss ensamma för jag tror att de tyckte att vi var så löjligt fnittriga.

Jag skulle hem med bussen och han skulle på hockeyträning. Vi stod under en gatlampa som sänkte ett svagt ljussken över decembereftermiddagen och två kära 13-åringar. Jag minns hur jag tyckte att det var jättekallt och hur skönt det skulle vara att sätta sig i bussen och åka hem, men ändå tänkte jag samtidigt att jag skulle kunna stå kvar där jättelänge bara för att han också stod där. Vi stod ganska länge under den där lampan och ritade mönster i snön med våra fötter. Minns att jag skrattade lite åt hans vantar, men egentligen var jag avundsjuk och ville ha likadana. Vilka ord vi utbytte minns jag inte. Jag minns inte heller vem som kysste vem. Bara att hans läppar var mjuka och liksom orörda. Det var min första kyss och det var en fin kyss att få när man är 13 år och allt känns lite läskigt samtidigt som det känns som något nytt, förvirrande och bra.


Bild: Leloveimage.blogspot.com