Vet ni vad jag stört mig på de senaste dagarna? Jultidningarna.

Det hela började med att min storebror då cirka nio-tio år gammal började traska runt till byns invånare för att pracka på dem en massa jultidningar för att i sin tur tjäna ihop till åtråvärda premier. Premierna utvecklades genom åren och gick från att vara pussel till att bli avancerad medieteknologi.

När storebror slutade sälja tog lillebror över. Som den minibankir han är tvingade han oss alla att välja den dyraste jultidningen för att på sätt tjäna storkovan. Nu när Ludvig slutat kränga jultidningar har jag pustat ut. Tills för förra året. Då hade helt plötsligt några andra barn i byn fått nys om att man kunde utöka veckopengen genom att nyttja jultidningarnas försäljningssystem, och började redan i början av september knacka dörr runt byn.

När jag kom hem i söndags låg jultidningarna på bordet och mamma hade klistrat fast en lapp med diverse böcker/tidningar de hade bestämt sig för att beställa från barnen. Och så frågade hon mig.

-         Carolina! Du måste välja vilken jultidning du vill ha!
-         Jamen. Jag behöver ingen.
-         Jo. Välj en nu för jag ska gå till (jultidningsbarnen) med beställningen sen!
-         Jamen. Det fanns inget som jag var sugen på där.

(Nyfiken som jag är hade jag trots allt kikat igenom jultidningen.)

Och vet ni vad jag upptäckte? JO! Jultidningarna har gått från att vara just jultidningar med fokus på böcker och tidningar till att bli rena rama leksaksbilagan med både pärlor och kritor. Jag som svensklärare har ju hört talats en hel del om det vidgade textbegreppet – och visst – till film och musik kan jag dra mig. Men sen när började scrapbooking och pärlplattor bli en del av det skrivna ordet? Vet ni vad det kallas? Säljhysteri och massproduktion.