Jag tänkte berätta en sak för er:

Jag älskar clementiner. Jag kan äta 10 clementiner på rak arm om ingen stoppar mig. Frukt är något jag älskar och clementiner är en frukt jag är besatt av. Så fort clementinerna kommer i affärerna vill jag köpa flera kilon och bara vräka i mig, men det går ju inte för då får man ajaj i magen.

Det är dock inte alla clementiner som ingår i denna hyllning. De clementiner som har tjockt skal, som innehåller kärnor och som är eftersläntare till de "riktiga clementinerna" ingår inte mitt fack som de älskvärda clementinerna. Dessutom är ju inte de ens clementiner, utan någon slags hybrid, typ mandarin. Inte bra.

Clementinen däremot har alla attribut för att kamma hem första platsen på min 10 i topp-lista för frukter. Den har ett perfekt, mjukt och följsamt skal som inte lämnar äckliga fläckar på händerna. Den har lagomt mogna klyftor som man kan förbereda och rada upp innan förtärandet, genom att pilla bort det vita mellan skalet och frukten.

Och så lukten såklart. Mmm, doften av clementin slår allt. Den är pigg, smaskig, beroendeframkallande, mysig och så påminner den om en slags förväntan inför julen och vintern. Den sätter liksom fart på senhösten på allvar. Ingen riktigt vinter utan clementindoft kan man säga.

Nu kan det ju tyckas knepigt att jag ägnar ett helt inlägg åt en simpel citrusfrukt, men jag tycker bara att det bevisar min kärlek till denna underbara skapelse.

Min lillebror älskar clementiner lika mycket som jag och förra veckan slogs vi nästan om den sista clementinen i kylskåpet, men då vi är fostrade i solidaritetens tecken delade vi broderligt och systerligt på de allra sista klyftorna.