Nästa torsdag åker jag, Kristoffer och Patrik till Göteborg för att hälsa på Anders. Vi ska hinna med en massa saker och häromdagen hade jag en muntlig upplistning på aktiviteter inför Patrik varpå han skriker som ett barn:

Men Liseberg då!?

Jamen. Liseberg har man sett ex antal gånger. Dessutom mår man ju dåligt av karusellerna och sockervadden och de där gröna jättekaninerna som följer efter en på ett skrämmande nära avstånd.

Igår ringde Anders och då beklagade jag mig över Patriks vilja och då sa bara Anders:

Jamen, vill Patrik till Liseberg får vi ju ställa upp!

Tur det finns någon i den här släkten med empati. Dock betvivlar jag att attraktionerna är så spännande när man åker dem ensam för jag misstänker att jag, brorsan och Anders mest kommer att stå där och titta när Patrik åker. Jaja. Det går nog bra. Med tanke på att jag oftast hör till det lättövertalade släktet kommer det nog att sluta med att jag åkt allt innan dagen är slut och totalignorerat mitt illamående mot sockervadd, karuseller och gröna jättekaniner.


Hjälp..