Min vän Emily förebygger senil demens på sin blogg idag genom att rada upp några roliga minnen hon har.

1. När jag började sjuan så berättade jag för min vän Carro om mitt sommarspan som gick i nian och var jättesnygg. Carro blev eld och lågor och bad att jag snarast möjligt skulle peka ut spanet. Så under vår allra första lunchrast, i matsalen där både högstadiet och gymnasiet åt lunch, fick jag syn på spanet och pekade lite diskret så Carro skulle förstå vem det var.
"ÄR DET HAN SOM HAR BEIGA BYXOR!?", vrålar Carro och hela matsalen tystnar. Spanet, som var den enda i sitt coola niondeklassarkillgäng som hade beiga byxor tittade mot oss och kände sig nog utpekad.
Jag skämdes ihjäl och Carro sa "Oj!" jättehögt och bröt ihop i en fnissattack.

EMILY! Jag kan berätta en annan liknande händelse som utspelade sig för någon veckan sedan. Jag och min grupp käkar lunch och jag pekar mot ett bord och där en Robinson-deltagare sitter som jag läst om i tidningen, Ranjit Roy nånting. Jag pekar mot hans bord och viskar till min grupp:
Hörrni, visst är det han som ska vara med i Robinson?
Tydligen viskade jag lite högt för snubben vände sig mot mig och svarade i egen hög person:
Jo, det är jag! Hej hej!

Det är allmänt känt att jag INTE kan viska.