Flashback.
Nyss när jag skulle sätta in några papper i en pärm hittade jag min gamla dagbok.
Såhär skrev jag den 10 november 2005:
Musik. Ljud är den värld där jag kan andas. Texterna och ljudet. Något som kommunicerar med mig, någon som förstår, lyssnar och kanske tänker likadant. Människor tvättar världen. Sopar, sanerar. Bygger den kliniskt ren. Smutsar man ner om man bara finns till? Jag vill att någon ska komma och hämta mig i en båt. Jag vill att någon ska trä en livboj runt min kropp. Att någon ska förstå utan att jag måste be om det. Jag vill att någon ska se utan att jag visar. Jag vill vara tyngdlös och flyta, att någon ska ro mig någonstans där man inte är ensam och rädd. Någonstans där jag bottnar. En enkel tjänst. Säg att du förstår och att tiden räcker till.
Det är ungefär tre och ett halvt år sedan nu. Och det känns.
Bild: Imorse. Självutlösaren och jag.