All good things come from you.
Klockan 16.00 mötte jag och min älskade kör upp Anna Ternheim för ett genrep. Anna var en glad, ödmjuk och sprallig person. Helt tvärtom mina fördomar. Jag och brorsan såg henne nämligen som förband åt Winnerbäck hösten 2005 och då var det en ihopsjunken vålnad med huva som satt på scenen och riffade lite på sin gitarr med ett mellansnack med svordomar i var och varannan mening. Då var Anna svår, sur och rätt beige. Men det var då och det här är nu.
Nu, ikväll, på Idunteatern gjorde Anna och hennes band deras 27:e spelning på 30 (!) dagar och de såg inte ens trötta ut. Till min enorma lycka var Nina Kinert förband och publiken, som fyllde Idunteatern till sin bredd, fick vara med och trumkompa med fötter och händer. Nina har en sagolik röst och de som inte lyssnat på henne SKA göra det snarast möjligt (ja, det är att betrakta som en order från högre makter!).
Jag personligen har länge haft en artist-lyssnare relation till Anna Ternheim. Jag lyssnade väldigt mycket på henne under en period i gymnasiet.
Anna inledde med några låtar från den nya skivan Leaving on a mayday. Bland andra drog de av den medialt mest kända låten What have i done. Sedan gick bandet från scenen och Anna tog plats på pianopallen och klinkade på introt till sin cover på Broder Daniels låt Shoreline. Innerligt och proffsigt.
Bäst var deras version av A french love. Ljud, ljus och stämning var i perfekt harmoni och Anna hoppade omkring på scenen. Inte galet och knäppt, utan smakfullt. Anna kan konsten att vara smakfull och förutom hennes musikalitet är jag även avundsjuk på hennes kavaj. Snyggare kavaj finns inte. Måste maila och fråga henne om inköpsställe!
Bäst var även killen som spelade såg, cello och klockspel.
Efter 60 spelade minuter gick bandet från scenen och blev inklappade igen. Jag och kören var först ut som extranummer. Anna läste upp alla namn och lämnade över scenen till oss. Själv klev hon ner till publiken med sin kompgitarr och räknade in oss. Vad jag ska skriva om vår insats vet jag inte. Publiken var knäpptyst under hela vårt arr av den nya låten Summerrain. Knäpptyst och vaksam. Efter vår slutton applåderade dem. Länge. Jag väntar till recensenternas ord på måndag, men det kändes bra. Jag önskar att det kunde vara konsert varje dag! Adrenalinkicken jag får av att stå på en scen går inte att beskriva rättvist med ord. Jag önskar att ni kunde vara i min kropp, med mig och med pirret och med tankarna och med känslan.
Anna fortsatte på begär från publiken att spela Better be, I´ll follow you tonight, och To be gone. Anna, gitarren och publiken avslutade en av de bästa konserterna i mannaminne. I alla fall i mitt snart 22 åriga liv. Får inte Anna en femma på måndag blir jag arg. Hon ska åtminstone ha en väldigt stark 4. Hoppas trummisen, som smågrät på scenen på grund av den känslosamma avslutningskonserten på den en månads långa turnén, kommer att bidra till resencenternas lovord. Man kan alltid hoppas!
Nu, ikväll, på Idunteatern gjorde Anna och hennes band deras 27:e spelning på 30 (!) dagar och de såg inte ens trötta ut. Till min enorma lycka var Nina Kinert förband och publiken, som fyllde Idunteatern till sin bredd, fick vara med och trumkompa med fötter och händer. Nina har en sagolik röst och de som inte lyssnat på henne SKA göra det snarast möjligt (ja, det är att betrakta som en order från högre makter!).
Jag personligen har länge haft en artist-lyssnare relation till Anna Ternheim. Jag lyssnade väldigt mycket på henne under en period i gymnasiet.
Anna inledde med några låtar från den nya skivan Leaving on a mayday. Bland andra drog de av den medialt mest kända låten What have i done. Sedan gick bandet från scenen och Anna tog plats på pianopallen och klinkade på introt till sin cover på Broder Daniels låt Shoreline. Innerligt och proffsigt.
Bäst var deras version av A french love. Ljud, ljus och stämning var i perfekt harmoni och Anna hoppade omkring på scenen. Inte galet och knäppt, utan smakfullt. Anna kan konsten att vara smakfull och förutom hennes musikalitet är jag även avundsjuk på hennes kavaj. Snyggare kavaj finns inte. Måste maila och fråga henne om inköpsställe!
Bäst var även killen som spelade såg, cello och klockspel.
Efter 60 spelade minuter gick bandet från scenen och blev inklappade igen. Jag och kören var först ut som extranummer. Anna läste upp alla namn och lämnade över scenen till oss. Själv klev hon ner till publiken med sin kompgitarr och räknade in oss. Vad jag ska skriva om vår insats vet jag inte. Publiken var knäpptyst under hela vårt arr av den nya låten Summerrain. Knäpptyst och vaksam. Efter vår slutton applåderade dem. Länge. Jag väntar till recensenternas ord på måndag, men det kändes bra. Jag önskar att det kunde vara konsert varje dag! Adrenalinkicken jag får av att stå på en scen går inte att beskriva rättvist med ord. Jag önskar att ni kunde vara i min kropp, med mig och med pirret och med tankarna och med känslan.
Anna fortsatte på begär från publiken att spela Better be, I´ll follow you tonight, och To be gone. Anna, gitarren och publiken avslutade en av de bästa konserterna i mannaminne. I alla fall i mitt snart 22 åriga liv. Får inte Anna en femma på måndag blir jag arg. Hon ska åtminstone ha en väldigt stark 4. Hoppas trummisen, som smågrät på scenen på grund av den känslosamma avslutningskonserten på den en månads långa turnén, kommer att bidra till resencenternas lovord. Man kan alltid hoppas!