Biasaknad.
Har nyss varit på lunch med pappa. Vi träffade en av mammas arbetskompisar som frågade om jag visste hur det gick för Bia med hennes utbildning. Det går inte en dag utan att jag tänker på Bia. Varje gång jag ser en schäfer går det ett il av saknad genom min kropp. Jag skulle vilja träffa henne nu! Önskar att jag bara kunde åka dit och se henne. Undrar om hon skulle känna igen mig? Tänk om hon är krigsplacerad redan? Jag måste maila till Försvaret i Märsta.
Bia älskade (och gör det nog fortfarande) att krypa ihop under en massa filtar när hon var valp.
Bebisbia. Det där halsbandet växte hon fort ur.
Sommarbia.
När vi badade badtunna i Västervik ville hon alltid vara med. Så nära som möjligt.
Det här var dagen innan lämplighetstesterna. Därav den ledsna uppsynen.
Fokuserad som alltid, haha!