Jag skriver en text. Håller på. Avslutar. Börjar om. Ja. Här är ett utdrag.


06.37. Ett outhärdligt alarm väcker rummet han sover i. Han sätter sig yrvaket upp och upptäcker att han inte är ensam. Bredvid honom ligger ett bevis på att det var en dag igår också. En dag som kanske inte var så lyckad. 06.42. Anledningen till att han ställer alarmet på ojämna klockslag är för att han hyser en stark olustkänsla till det jämna, det raka och till det förutsägbara. Det känns bra att börja dagen lite ojämnt. Och ojämnt är vad det blir.

-   God morgon. Kvinnan bredvid honom ler kisande mot honom och skyler sig med det tjocka duntäcket.

-   Eh.. ja, vill du ha frukost?

Egentligen brukar han inte äta frukost och i vanliga fall brukar han försöka smita ifrån frukoststunder med sällskap. Han inser dock att han några timmar tidigare, och vid ett betydligt dimmigare ögonblick, bjudit hem denna kvinna som nu ligger i hans säng och därmed känner han en viss press på att bjuda henne på frukost.

Han släntrar in i köket. I kylskåpet finns en halvmöglig ost, ett bröd han fått av sin farmor, ett halvt paket mjölk och en flaska ketchup.

-  Kom, säger han. Vi går ut och käkar!

Hon drar på sig sina kläder som ligger utspridda över hans golv. Hon känner igen situationen. Den har följt henne ett tag nu. Hon tänker att hon måste avsluta eller påbörja. Som situationen är nu är det bara ett mellanting. Någon slags ohållbar länk mellan tid och vilja. Hon vet inte. Blir förbannad på att hon alltid ska vara så osäker.

Hon är less på sina lösa förbindelser. Vill stadga sig. Men vågar inte.

-  Skynda dig!

Han tar på sig sina skor och slänger en halsduk runt halsen. Fan, fan, fan, tänker han. Varför skulle han alltid försätta sig i sådana här situationer? Han är förbannad på sig själv, men gör sitt bästa för att dölja det för kvinnan som skulle bli hans tredje frukostsällskap bara för den här veckan. Han slänger en snabb blick på sitt armbandsur och inser att han är tvungen att skynda på denna måltid en aning ifall han ska hinna till Klintsjön till sin farmor.

Jag vill andas luften där han är. Jag känner att jag bara måste få vara med honom. Jag vill dra in doften av hans halsduk rakt ned i mina lungor. Omfamna hans kropp. Sjunka in i värme och se hur stjärnorna utanför gnistrar ikapp med gatlysena som kastar skuggor över natten. Nina har abstinens. Abstinens efter kärlek hon inte kan få. Hon är så medveten om detta att det gör ont. Hon orkar inte tvätta två ton tvätt. Inte ikväll. Ikväll ska hon klä av sig och lägga sig på soffan och tänka på honom.

Han har inte tänkt på Nina på över två veckor. Ändå får han inte dåligt samvete. Han kastar en blick ut i den bäcksvarta decembereftermiddagen och han litar på att stjärnorna ska guida honom ut till Klintsjön. Han brukar alltid kunna lita på att Karlavagnen säger åt honom var det är dags att svänga vänster. Han råkar blända några hästar som springer in mot stallet. Att komma till Klintsjön och till farmor är som terapi för själen, tänker han när han svänger in på den blötsnöbelagda grusinfarten. Nina. Eller Anna. Vem av dem? Också var det ju Klara. Han orkar inte. Nu ska han bara äta farmors pannkakor med fyra sorters hemlagad sylt.