Klockan är 10.47 och jag har redan hunnit avverka två nära döden-upplevelser.
Klockan 09.05 cyklade jag hem från Iksu efter träningen och vid ett sånt där cykelfarthinder råkade jag titta bakåt i tron på att jag såg nån jag borde hälsa på. När jag tittade fram igen var jag en bråkdels sekund ifrån att krossas mot asfalten - jag, cykeln och vattenflaskan i en fart av cirka 60 km i timmen. Det var i en en brant backe det hela utspelade sig.

När jag kom hem och skulle duscha av mig svetten, gårdagen och cykelchocken hände det igen; nära döden-upplevelsen nummer 2. Jag stod i duschen - intvålad och välschamponerad - och var på väg att skölja bort allt skum till förmån för en renare onsdag. Det var då det hände. Jag halkar, tappar fotfästet och hinner precis ta emot mig med en arm på badkarskanten innan jag förmodligen skulle ha givit badkaret nöjet att ta emot rött, sipprande blod emot sitt vita kakel. Jag klarade mig båda gångerna. Badkaret är vitt. Jag är hel. Cykeln parkerad utanför huset.

Ännu en gång: Alexander Lukas - det är tur att du står på min sida. Jag ska ta hand om dig om du lovar att stanna.