Det är något med den här dagen som gör att jag vill pausa lite. Stanna av. Kliva av. Det är något med den här dagen som gör att jag mer än någon annan dag längtar efter ett piano. En utav mina oändligt många visioner och drömmar med mitt liv är att jag en dag ska äga ett hus så pass stort att det rymmer en sal med dubbla glasdörrar. Salen ska inhysa den vackraste möbeln genom tiderna: flygeln. (Det funkar med ett piano också). Tanken är att jag ska sitta där på en lagomt bekväm pianopall och spela mig igenom dagarna. Salen ska inramas med höga fönster med breda fönsterbräden där jag ska sitta och tänka, skriva och finnas till. Utanför fönstret ska en stor trädgård bädda in mitt hus. Lagomt lummig, med en tre-fyra stycken fruktträd som med sina knotiga stammar kämpar med att hålla kvar frukterna, vita rosenbuskar samt en nött hemsnickrad gunga upphängd i ett träd. Tonerna från pianot ska inrama hela idyllen genom mitt fingerspel på de 88 svarta och vita tangenterna.