Jag ska berätta en sak för er och dra ned Herr Jantelag i sörjan.

Idag när jag fick tillbaka en tenta läste jag mitt betyg: VG. Ja. Det var ju kul. Och det är det ju, och jag blev stolt över mig själv. Men jag hoppade inte jämfota av glädje som jag brukade göra förut när jag fick tillbaka tentor vars resultat jag kände förnöjsamhet med. Jag blev helt enkelt inte tillräckligt glad, vilket jag borde blivit. Under mina snart 22 år har jag alltid tänkt att utmaningar och uppdrag ska komma till en, att man inte ska bli tvungen att leta reda på dem, men jag inser nu att jag har fel. Man måste söka med fackla och leta bland djupa snår för att hitta riktiga utmaningar som kan ge en tillfredsställelse och göra en landsväg till en bergstopp. Min eld har brunnit och mitt hjärta har alltid klappat starkare för vissa saker jag omges av, och jag vill att en del saker ska bli en hel Majbrasa och att hjärtat ska rusa upp till maxpuls och det bästa, och egentligen självklara, med min vilja är att det enbart är jag som kan hindra mig själv.