Några av mina grannar ringde just på. En flicka och en pojke i 10-13-årsåldern. Cirka.
De sålde produkter från Världsnaturfonden.
Jag var stressad.
Höll på att klä på mig efter duschen så jag öppnade i en utav Patriks skjortor och mina shepherdtofflor.
Jag bläddrade lite i katalogen de höll fram.
Och avslutade ritualen med att säga:
Nja. Jag tror att det är bra för idag.



Vaddå tror? Vaddå för idag? Nog hade jag kunnat samla ihop några kronor för att köpa en kopp, ett klistermärke eller vad som helst för att stötta miljön lite mer. Men jag var stressad. Alexandra kommer snart och hämtar mig. Ni ser. Jag är stressad, men samtidigt sitter jag här och har tid för att skriva detta inlägg. Som jag brukar säga: Det är ett knepigt samhälle vi lever i. Och idag bidrog jag till att göra det ännu knepigare.