Jag saknar Bia. Mer och mer. Om det ens är möjligt. Klickade in mig på försvarets hemsida och kikade på hundbilder. Åh. När Bia, jag och mamma var i Sollefteå och utförde testerna blev jag oerhört glad och stolt att Bia klarade dem. Då sa jag att jag tyckte att det var 60 % skönt att vara utan vovve ett tag medan de resterande 40 % bestod av saknad trots att jag visste att Bia skulle få arbeta och prestera - det hon älskar mest av allt!

Nu när jag tänkte på Bia och en eventuellt framtida vovve kände jag att det är ungefär 10 % skönt att känna friheten utan hund medan det kvarvarande 90 % består av en oerhört stark längtan efter att få bli mött i dörren av en glad hund, att få gå långa skogspromenader på morgonen, på dagen, på kvällen och jämt. En längtan efter att få träna tillsammans med hunden, känna kontakten som uppstår när allt fungerar. En längtan efter att utvecklas. Till sist längtar jag efter att alltid ha någon som vill vara med en även om man känner sig sju gånger värre än de sju svåra åren och mest av allt vill stänga in sig ensam. Det är då jag vill ha någon som kommer med en mjuk tass, lägger den på mitt ben och säger (med ögonen då) :Nu går vi ut och leker!

Bilder från www.livgardet.mil.se