Idag är det exakt 21 dagar kvar tills min älskade Emma landar på svensk mark. Då har hon uppehållit sig i London sedan i februari. 21 dagar går fort. Det vet jag. Det hoppas jag. Jag saknar henne! När hon ringde mig förra veckan hann vi under en kvart samtala om det som hänt på min front, det som hänt på hennes front samt planera diverse kommande aktiviteter av alla möjliga de slag. Det gillar jag. När jag och Emma snackar går det fort. Man behöver inte förklara en massa smådetaljer. Man förstår ändå. Det känns liksom fortfarande som att vi är 7 och 8 år och precis har snott ett knippe rabarber och gömt oss under snöskärmarna och en av oss ger den andra en blick som betyder: DUCKA! Någon kommer!

21 dagar. Hoppet lever.

Någon sommar sen. Vi spelar kubb på vår gård i Dalasjö.