Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Racerföraren Emma!

2007-11-14 19:22:10 i Allmänt

Gårdagskvällen var minst sagt underhållande. Lånade brorsans bil och körde med stor precision (och utlovad försiktighet) in till Vilhelmina. Väl där rattade jag mot Löparstigen och steg in hos Vikingsdotter/Ottosson där jag hamnade mitt uppe i en vild diskussion som handlade om vilken grabb Emma ska välja (eller inte välja). Hennes lillebror hade stora förmaningar vill jag lova! När klockan började närma sig 21-snåret satte vi oss i Emmas bil och körde mot Larco för att där hämta upp Linda. Det blev en stor utmaning för bilen att orka upp för den branta och hala backen. Vi backade ner mot Hembergsskolans parkering och tog ny sats. På tredje försöket lyckades det och Emma kan nog leva på den stoltheten länge! Efter den incidenten gick färden mot Penélopes lya där vi hämtade upp henne med tillhörande innebandyklubba. När vi skulle parkera bilen utanför sporthallen verkade Emmas hjärna ha raderat ut informationen kring den uppenbara halkan som rådde kvällen till ära. Hon parkerar bakom en bil och börjar glida.. Emma, som nu börjar bli smått stressad och därmed aningens hysterisk, trycker frenetiskt in bromspedalen och sliter i handbromsen. Hennes hjälteinsats lyckades och bilen stannar. 30 cm bakom bilen framför. Men stilla stod den.

Nu när alla var samlade kunde vi inta sporthallen för att lira innebandy i 90 minuter. Men. Vi åker till fel sporthall., Ja, Vilhelmina har faktiskt inte bara en! Vi åker till den andra och hittar där resterande tjejtrupp. Men innan vi hittar dem, hittar vi också en annan filur. En kille. I ett omklädningsrum. Oj, tänker vi. Vi gick nog lite fel i vår iver att dra på oss träningskläderna och börja spela. Hursomhelst. Till slut får jag äntligen knyta på mig skorna, ta klubban i ett fast grepp och lägga in bollen i nätet. Ett bra avslut på en bra kväll!

Dagens incidenter har mest bestått av gäspningar. Inte av tristess och leda, tvärtom. Det är så mycket intryck hela tiden, de får inte plats innuti mig så kroppen reagerar nog med gäspningar. Undrar om den teorin håller? Ska fråga någon som vet.

Skriv en kommentar