Rubriken till detta inlägg är formulering i en utav Lars Winnerbäcks låtar "Jag fattar ingenting" som finns att lyssna på i det senaste albumet "Daugava" som kom i slutet av september detta år. Lasse kan verkligen konsten att trolla med ord, skapa musik och samla dessa konstformer till en enhet.

Våren, då jag fyllde 14, stod jag hemma på bron i Dalasjö och lyssnade på Lars Winnerbäcks då nyutkomna album "singel" med releasedatum 2001-03-05. Min storebror är begåvad med en egenskap som få besitter; nämligen att hitta musik som är värd att lyssna på utan att använda sig varken av internet eller radio. Nu hade han alltså köpt detta album och det rullade på repeat hela den våren. Jag menar, vem minns inte "elden " liksom?

Sedan våren 2001 har jag då följt Lasse i hans strövtåg genom musikskapandet. För att kort sammanfatta; det är en bra väg att vandra. Lasse kan sin sak. Då jag under en septemper eftermiddag tidigare i höstas surfade runt och upptäckte att Lasse med co. skulle ut på turné blev jag såklart sugen att lyssna på konserten de skulle ha i Umeå. Jag fortsatte att klicka runt på internet och hamnade till sist på biljettcentrums hemsida i syfte att knycka en utav de åtråvärda biljetterna. Men någonstans på vägen klickade jag samtidigt upp en annan sida; nämligen lärarutbildningens, som påminde mig om den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. Praktiken. Just ja. En månad i Vilhelmina. I november. Visst, jag hade kunnat åka ned till Umeå över helgen och se honom. Men så också till det faktum att jag sett Lasse live tre gånger innan och att skivan "Daugava" (som är döpt efter en flod i Riga) enligt mig inte håller rakt igenom. Alltid finns det guldkorn man kan mysa med, men jag menar; "vad är det som bekymrar Sara When?" Lasse? Vad menar du? Måste göra någon slags textanalys på det spåret. Dock håller andra spår som "Jag fattar ingenting" och "Tidvis" den klassiska Lassestandarden, som faktiskt finns! Hursomhelst. Jag bestämde mig efter många om och men att inte köpa biljetter, att inte se honom och det delvis nya bandet spela. Klart jag ångrar mig på ett sätt. Då är det tur man har vänner som ringer när han spelar. Idamari och Emil ska ha all världens tack.

Min klasskompis Olof yttrade sig, något bittert, vid en diskussion om just Lasse tidigare i höstas. Vi satt ett gäng och diskuterade kring den ej efterlängtade kommersialism som faktiskt dykt upp kring Winnerbäck på senaste tiden, varpå Olof yttrar följande;
"Det värsta är alla jävla studenter som har tagit till sig hans jävla passus om nudlar och liksom: Åh, det handlar om mig! NEJ! Det gör det inte! Gå hem!"
Det värsta är att jag måste hålla med honom. Kommersialismen kring Lasse och hans musikskapande har växt sig utöver gränsen till fans som beundrar honom. Nu finns det fans som lyssnar på honom för att.. ja.. för att "alla andra gör det" eller, gud bevare mig, ännu värre "för att de har hört honom på radio". Fast än jag sitter här fullt påklädd får jag kalla kårar. Musik är en konstform. Ingen jävla produktvara i massupplaga.
 

(Olof jobbar förövrigt som musikrecensent på VF och har recenserat Winnerbäcks konsert i Umeå den 17 november, recensionen finns att läsa på www.folkbladet.nu)