Hörni. Det går fort det här. Det som kallas livet. Helt plötsligt har det gått tre dagar utan att jag hunnit skriva en rad här. Vad har jag då gjort? Jo. Det har jobbats, lyrikanalyserats med mina roliga och smarta elever, sprungits backintervaller med Jax, varit på möten, intervjuats (!), pussat bebiskinder, varit på cirkelledarutbildning, fixat i lokalen, planerat för sånglektioner...

I går kände jag dock att det snurrar på väl fort. När dagarna fylls med FÖR mycket saker hinner jag inte känna efter och när jag väl får en chans att känna efter kommer liksom allt. Alla tankar, alla känslor, alla spänningar som lagrats. Det var skönt att få släppa på trycket och stöttas av världens bästa sambo (säger det igen, alla borde ha en Christoffer) som fick mig att inse att jag inte behöver prestera på exakt alla plan samtidigt. Nu lägger jag mycket tid på företaget för att få det i rullning och det innebär mindre tid till annat. Men allt har sin tid! När jag implementerats i vardagen tillräckligt mycket kommer det att gå fint. Det känner jag. Man måste bara komma ihåg och ge sig själv en klapp på axeln ibland och inte bara jaga vidare till mer, bättre, större.