Jag har ju som bekant varit bortrest de senaste tre veckorna och tagit en liten semester från skriverierna på denna blogg. Det har i ärlighetens namn varit lite skönt, men mest har jag saknat det. Huvudet har de här veckorna varit sprängfullt av saker jag vill tangentera ned och saker jag vill dela med mig av. Å andra sidan har jag njutit av att det bara är jag, och kanske Christoffer, en vän eller några släktingar som upplever just precis den där stunden man kommer minnas då det andra inte spelar någon roll. Att det bara är jag som har blogginläggen som aldrig skrivs inom mig - helt levande bara för mig. MEN! Jag blir så himla rörd och glad när jag från flera håll hör att vänner och familj och bekanta säger att de saknar min blogg! På bara tre veckor uppstår alltså en saknad från det jag skriver och det jag väljer att dela med mig av. Det är en mycket fin komplimang för en sådan som mig, som älskar att skriva och fånga det lilla betraktandet i det stora vi kallar livet.