Hoppas ni har en fin torsdag. Det har jag, om än en väldigt trött sådan. Tror det här med mormor och begravningsförberedelserna tar på kraften - även om min uppgift bara är att spela, sjunga och fixa efterrätt. Även om jag tycker att det är fint att så många bryr sig, kommer och ger kramar och så - känns det ledsamt när de pratar minnen och frågar hur man mår. Då vill man gråta. Då vill man skippa snacket om "ja, men hon var ju sjuk, hon hade kämpat länge, det var skönt för henne att somna in" och istället ropa "Varför min mormor? Varför var just hon tvungen att bli sjuk? Hon kunde ju ha levt i minst 10 år till!". Hon kunde ha fortsatt med sin underfundighet, sin extremt pedantiska sida och sin eftertänksamma klokhet. Men man kan ju inte gråta när man står mitt i en korridor, i en affär eller när man är ensam och inte har någon axel att gråta emot.