Det var torsdagen den 5 juli. Jag packade ned min svarta, mjuka, varma, älskade sjal i min handväska. Jag ville ha den där ifall det skulle bli kallt på bussen som jag skulle åka från Gävle till Umeå. Bussen stannade för rast vid Tönnebro Värdshus. Solen lyste mot bussrutan och något litet frö cirkulerade förbi alldeles nära. Det var varmt inne i bussen så jag beslutade mig för att gå in på Värdshuset. Väl inne strosade Svea Rikes blandade turistklientel runt för att uppsöka toaletter, äta halvbra mat och spela bort för många guldtior på meningslösa spel där man får tuggummin som tappar smaken efter 7 minuter. Själv satte jag mig på en ledig bänk och tog fram telefonladdaren och DÄR - där måste det ha hänt. Min svarta, mjuka, varma, älskade sjal måste ha glidit ur väskan och ned på - det av turistfötter halvsjaskiga - golvet. Stackars sjalen. Vill inte tänka på hur den låg där under bänken, bortglömd. Jag såg den inte när jag gick och när jag upptäckte förlusten var det för sent.

 

Jag har ägt min svarta, mjuka, varma, älskade sjal sedan 2007 någon gång och den har varit med om så mycket. Den omnämns i texter jag skrivit, den har värmt mig under otaliga föreläsningar i det kalla Humanist-huset, den har tagits av av någon annans händer, den har lånats ut till vänner, den har varit filt över kalla shortsben, den har luktat saknad och den har luktat iver och förväntan.

 

Jag kommer aldrig att äga någon bättre sjal. Det kanske tycks banalt att sörja en sådan värdslig sak som en sjal, men jag använde den flera gånger i veckan och den bär på så många minnen, nostalgisk som jag är.