Idag följde jag med en av våra boenden till ortopeden där hon skulle kolla så att allt stod rätt till efter en operation. Flertalet komiska händelser inträffade:

1. I väntrummet berättade jag för henne vad läkaren hette varpå hon utbrister (väldigt högt!): Är han utlänning?! (Han var från Österrike, väldigt ung och väldigt duktig. Ja, rätt snygg också. Fördelen med mitt sommarjobb!)

2. I väntrummet väntade också några barn som sprang omkring i galonbyxor och vår tant tittade storögt på dessa barn och pekade med hela handen "Se, Carolina! Vilka söta små barn! De verkar väldigt företagsamma!"

3. När vi var klara hos läkaren bjöd hon mig på fika, kaffe och chokladboll, medan vi väntade på taxin. Jag sa till henne att det hade ju gått bra och frågade ifall hon var nöjd. "Ja", svarade hon "alla var ju trevliga mot oss, men vi ser ju inte så anskrämliga ut heller så det var ju inte så konstigt!"

4. När vi satte oss ned i Centralhallen pekade hon på folket runtomkring oss och sa "Titta! Alla ser helt böjda och krokiga ut när de går! De måste sträcka på sig!"

5. I taxin på väg hem sa hon: "Allt gick ju som en dans! Inga missöden alls!"

6. När vi kom tillbaka till jobbet tackade hon mig så mycket så att jag höll på att börja gråta, ja, jag är känslig och så tycker jag så himla mycket om gamla människor. Man lär sig så mycket av dem.