Idag är jag lite off. Vet inte om det är för att vinden utanför blåser från ett annat håll eller om det är vädret som drar mig bakåt. Sitter och planerar. Inga lektioner idag, men jag ska hjälpa till på läxstödet vid 15.00. Det bästa med den här dagen var lunchen med Emily och Nikki. Ni är underbara.
Varför är det så att en viss temperatur, ett visst löv, eller bara en vind kan ha så stor åverkan på en? Jag stör mig på att jag grubblar för mycket och ändå grubblar jag inte ens hälften så mycket nu som förut. Nu brukar jag alltid strukturera och anordna någon slags handlingsplan när jag har ett huvudbry att tampas med.
Men just nu är det inget klart och handfast huvudbry. Det är en dunkel, disträ och diffus känsla som har lagt sig över denna onsdag. Kanske beror det på att september är slut och att det imorgon blir en ny månad. Oktober är inte en av mina favoritmånader direkt. Skrev detta den första oktober 2008. Ganska precis ett år sedan.

Och helt plötsligt blev det oktober.
Jag och september som precis börjat erbjuda varandra våra liv.
Visst tänker du på mig ibland, september?
Jag vill ha kvar din energi.
Jag vill inte lämnas kvar bland murkna löv.
Jag vill finnas kvar bland alla städer och i alla skogar.
Med dig september.
Oktober är väl också helt okej.
Han är bara så disträ ibland.
Svår att omfamna.
Svår att komma in på livet.
Jag är rädd att jag hamnar utanför.
Om allt går åt helvete, september, visst lovar du att du räddar mig då?

Jag vet inte om det går att räddas av en månad men det bryr jag mig inte om heller. Det enda som är bra med att ha en sån här dag är att man blir konstnärligt produktiv. Jag skriver om tjocka koftor som slängs över stolsryggar, om garnludd som fastnar på tekoppen man gemensamt dricker ur och frågor som aldrig ställs, personer man aldrig ser och kaffe som alltid spills i korridorerna innan föreläsningarna. Det skriver jag om idag. Men nu måste jag slutföra min planering inför morgondagen. Det här får vänta. Var bara tvungen att skriva av mig så jag kan fokusera. Det är bra att den här bloggen finns. Även om jag knappt publicerar en femtedel av det jag skriver här är den som en vän till mig. En vän som samlar ihop mig i text.

Att skapa harmoni med lövknaster
är att kalla tiden för ett avbrott