Okej. Jag kan inte hålla mig till att vänta till imorgon innan jag skriver detta.

Gårdagens konsert var som jag tidigare skrev magisk. Det kan tyckas magstarkt att dra till med ett så starkt superlativ, dock sällar jag mig till folket som börjar kunna Lasse rätt bra nu och därmed också kan bibehålla en obektiv bedömning. Okej, jag ska vara ärlig. De två första låtarna "Järnvägsspår" och "Köpenhamn och överallt" förtjänar inte mer än en ljummen trea i betyg. Innan han drar igång med ovan nämnda låtar inleds konserten briljant med en film med bilder föreställande smakprov om vad livet handlar om (skolgårdar, kyssar, parkeringshus, ängar, tåg med mera). Över filmen ligger en berättarröst som läser upp en text skriven av Winnerbäck själv. Och det är ju just det som artisten i fråga faktiskt blivid så älskad för. Texterna om livet. Tisdagseftermiddagarna, duggregnet. Men också det fantastiska att känna tillit, att våga och att älska. Att räkna de artister som producerar låt efter låt med samma rakryggade ärlighet som Lars är lätt. Ni kan ju räkna själva.

När han som femte nummer drar igång "Brustna hjärtans höst" vaknar jag. Holmsundtjejen på stråk ska ha en stor guldstjärna och Johan Persson på klaviatur briljerar som vanligt. En av mina absoluta favoritlåtar med Lasse (depptextare som jag är!) glider på ett snyggt sätt färgat med mellanackord över till "Om tiden vill ifatt" och den (tyvärr) lagomt tråkiga "Kedjebrev".

När bandet lägger inledskompet till "Varning för ras" tindrar jag mot både Kristoffer och Patrik med ett stort "Åh! Varning för ras!". Lasse sjunger om drivor i vitt som ligger kvar över taken, men att man ska gå försiktigt för att snön kan smälta och bilda istappar. Han sjunger om olycklig kärlek och kryddar det naket öppna med lidelsefulla metaforer och kastar mig rakt tillbaka till 15 år och högstadiekär. När han fortsätter med "Hugger i sten" och "I Stockholm" är publiken i extas. Gammliahallen passar kanske till elitserieinnebandy, men inte till 2300 hängivna fans som trängs om att få höra Linköpings stolthet framföra väl valda delar av 10 år av sin låtskatt.

Den melankoliskt vackra "Fribiljett mot himlen" från nya albumet "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" ges ett rödlockigt skimmer av Lasses kanske största bandtillgång: Anna Stadling. När hon körar och lägger sin röst över låtarna som ett klart och naturmytiskt väsen blir det tillsammans med den eminenta ljusshowen ett nummer som kanske toppar konsertens finstilta stämning. Efter den och klassikern (och ångestlåten)  "Söndag 13.2 1999" brassar bandet på med "Jag får liksom ingen ordning" och då jublar den nyanlända skaran Lassefans som gillar det Melody Club-inspirerade synthsoundet som den låten har.

Något scentekniskt jag skulle vilja klaga på - även om helheten höll hög klass - var den bitvis osynkade ljussättningen till punkterade bastakter. Ljuset var endera en tiondels sekund för snabbt eller för tidigt. Emellertid anser jag såklart att detta är en bisak i den annars klanderfria drygt två timmar långa spelningen.

När Lasse och bandet lämnar scenen - efter väl framförda versioner av "Kom ihåg mig", "Solen i ögonen" (till Kristoffers förtjusning!) och årets låt 2008; "Om du lämnade mig nu" - klappas de hejvilt in igen och framför extranumret "Elden", som är konsertens bästa låt med Lasse ensam på elgitarr och en av de bästa texter han skrivit till en vän om en resa till Oslo och om att vinna om man är trägen. Extranummer 2 är "För dig" och inför det tredje extranumret är stämning så hög att man kan ta på den. Lasses kontakt med publiken är genuin och ömsesidig. Det märks att han är en van scenestradör. Lasse tar tillvara på stämningen och berättar en anekdot från sin tid som liten rödtott. Han berättar att han som liten kom iklädd "Kiss"-tröja under julfirandet på dagis och då han vägrade dansa runt granen fick han heller ingen godispåse. Lasse är som bekant ingen stor anhängare av mediekåta artister som nappar på all form av medial uppmärksamhet. Han går sin egen väg. Lasse gillar hjortron och vemod. Och numer köper han sin egen godispåse. Han ägnar den nya låten "Ett sällsynt exemplar" till oss i publiken och tackar för att vi alltid kommer på hans konserter än fast recensenter ofta kallar honom för en sur gubbe, trots den ringa åldern av 34 år. Han klappas såklart in ytterligare en gång efter denna bragd och framför "Elegi" och en av, enligt mig, 2000-talets bästa låtar: "Söndermarken". Om vardaglig betraktelse i 14 verser som han framför medan bildspelet vi fick bekanta oss med i början rullar bakom. Proffsig avrundning.

Sämst - "Järnvägsspår" (jag kommer aldrig att börja gilla den låten).
Bäst - "Elden", inledningen och "Brustna hjärtans höst".

Betyg: 4

Låtlista: (från vk.se)
Järnvägsspår
Köpenhamn och överallt
Dunkla rum
Jag har väntat på ett regn
Brustna hjärtans höst
Om tiden vill ifatt
Kedjebrev
Lång dag
Varning för ras
Hugger i sten
I Stockholm
Åt samma håll
Fribiljett mot himlen
Söndag 13.3.1999
Jag får liksom ingen ordning
Kom ihåg mig
Solen i ögonen
Om du lämnade mig nu

Extranummer 1:
Elden
För dig
Ett sällsynt exemplar

Extranummer 2:
Elegi
Söndermarken