Jag minns det så väl. Det var i tvåan på gymnasiet. Det var torsdagseftermiddag. Det regnade. Vi hade haft ensemble och jag var på bra humör. Jag och mina klasskompisar släntrade in i vårt svenskaklassrum där Urban, vår underbare lärare i svenska, kulturhistoria, historia och även min projektarbeteshandledare, satt på en bänk med glasögonen på näsan och det mörka, krulliga håret dansande runt huvudet.

Hej! sa han på klingande dalmål, idag ska vi titta på en av mina absoluta favoritfilmer och sedan ska ni få i uppgift att analysera den!

Ni som inte sett filmen "O, brother where art thou" måste göra det snarast möjligt. Det är en av mina favoritfilmer (möjligen att "Into the wild" är  snäppet bättre). Jag satt som förstenad vid min bänk och efteråt skrev jag och skrev och skrev. Filmen har jag sett säkert 5 gånger och varje gång upptäcker jag en ny metafor eller ett nytt budskap. Filmen är oerhört välgjord och jag älskar mystiken och det ständigt flimrande dammet som ligger som ett täcke över hela dramat.

Se den, snälla ni, se den. Om ni inte orkar/har tid/inte vill lägga ned några timmar på denna film kan ni åtminstone titta på detta klipp. http://www.youtube.com/watch?v=krwywj_gIjk&feature=related Klockrent. Åh, vad mina framtida elever ska få se denna film. Om och om igen. (Jag kanske slänger in andra filmer emellan åt också. Men först ska jag läsa boken "Och så såg vi en film" som handlar om att man som lärare måste veta varför man tittar på film med elever. Man måste alltid ha en tanke med allt man gör, även när man tittar på film.)

Förresten. Urban är en av de största anledningarna till varför jag vill bli gymnasielärare. Människor som inspirerar fascinerar mig.