Allt börjar med en tanke sägs det. Ibland tänker man den vidare och ibland släpper man den. Den här tanken började för längesedan, kanske samtidigt som jag var tjänstledig ett år för att prova på ett nytt jobb, på annan skola. Låt oss ta allt från början.

I juni 2011 tog jag examen som gymnasielärare med ämnena svenska och musik. Då jag ville flytta tillbaka till min hemort och det sammanföll med att musikläraren på högstadiet skulle gå i pension sökte jag hans tjänst. Och jag fick den. En fast tillsvidaretjänst som nyexaminerad lärare. Lyckan var total! Min tjänst var på högstadiet där jag undervisade främst i musik men även i svenska. En dag i veckan åkte jag upp till en fjällskola och 25 % av tjänsten innefattade musikskoleelever som jag undervisade i mitt huvudinstrument sång. Min tjänst innebar även mentorsuppdrag och jag fick den bästa skolan tillsammans med en fantastisk kollega. En drömtjänst verkligen! Jag trivdes otroligt bra.

Åren gick och när tre år passerat kände jag att gymnasiet började locka allt mer, jag var ju trots allt utbildad för att undervisa på det stadiet. Jag sökte en tjänst på 60 % svenska och fick den. Samtidigt ökade antalet musikskoleelever så jag sökte tjänstledigt ett år för att prova på att jobba på gymnasiet och utöka min tjänst i musikskolan. Läsåret 14-15 var ett dröm-år. Jag utvecklades otroligt mycket som lärare och trivdes bra med undervisningen på gymnasiet. När läsåret var slut var jag tvungen att fatta beslut om jag skulle komma tillbaka eller inte till att undervisa i musik på högstadiet och i samma veva bestämde kommunen att lägga ner den kommunala Musikskolan med 160 elever (något jag varit så ledsen och upprörd över att jag inte ens orkat skriva något om). Eftersom jag ju älskar musik och inte bara ville undervisa i svenska gick jag tillbaka till högstadiet på 40 % och hade kvar mina 60 % på gymnasiet.

När jag kom tillbaka till högstadiet den där hösten 2015 var det i samma sak. Kanske var det för att jag var gravid, lite trött och att schemat inte var optimalt för att springa mellan två skolor. Kanske var det för att jag trivdes så mycket bättre på gymnasiet. Kanske var det av andra anledningar. Men den där känslan jag hade de tre första åren på skolan kom aldrig tillbaka. Min insats som lärare blev enligt mig själv åt det sämre och jag hade ofta dåligt samvete för att jag aldrig hann det jag ville hinna. Min ambitionsnivå blev lägre och jag tyckte inte att det var lika roligt längre. Mitt eget stora musikintresse kom i skymundan då jag aldrig hade tid att förkovra mig själv i det vilket jag verkligen har haft tid att göra under tiden som föräldraledig. 

När jullovet kom gick jag på föräldraledighet och när Vidar föddes tänkte jag inte på det här på ett tag. Senaste halvåret har jag dock haft det i bakhuvudet varje dag och när man är ledig från sitt jobb hinner man tänka otroligt mycket på vad man vill. Framförallt har jag under detta år känt vad jag längtat tillbaka till och vad jag inte längtat tillbaka till. Den här tidens grubblande har lett fram till ett beslut som gjorde att jag den 13 oktober sade upp min tjänst på 50 % vid högstadiet. Det kan kanske verka idiotiskt att säga upp sig från en fast, 100 %-ig tillsvidarejänst men jag såg ingen annan utväg om jag inte ville se mig sluta helt som lärare - ett jobb jag ju älskar!

Nu har jag min 50 %-iga tjänst vid gymnasiet och vad jag ska hitta på de andra 50 % har jag i dagsläget ännu inte rott i hamn ännu men det löser sig! Jag tänker så här: stänger man aldrig några dörrar öppnas heller inte några nya.