Här har jag tagit en vilopaus (och somnat, kan gör det lite överallt, är lite som ett barn på den punkten) från allt studerande. Jag ligger på ett av de stora trappstegen i Ljusgården som tillhör Umeå Universitet, ett älskat och mycket saknat ställe. Just den här tiden i mitt liv var omtumlande på många olika sätt. Jag minns att jag precis hade energi till att genomföra, men inte så mycket mer än så. En dag hade jag kameran med på skolan (säger fortfarande skolan än fast det ju är ett universitet) och en av mina klasskompisar smygfotade min vilopaus. Måste åka dit och hälsa på. Ligga där och känna att, vad skönt, jag mår så mycket bättre nu. Gå omkring och insupa kunskapshetsen, och ivern att lära, tentaångesten och doften av kaffe som sprider sig mellan de olika byggnaderna. Titta på ankorna vid dammen som min klasskompis Viktor "hatade" av någon outgrundlig anledning. Lyssna på pipen i micro-rummet, se de tunga magasinen flyttas fram när man trycker på en knapp nere i biblioteksmagasinet. Sitta på soffan i Röda Rummet och läsa. Kanske markera någon rad med en neongrön penna. Cykla över Campusområdet och hälsa på det som var förut.