Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Om en plats där det finns plats.

2014-02-25 19:05:00 i Allmänt

I februari 2011 gick jag längs älven i Umeå och längtade bort. Längtade till frisk luft, mer utrymme, smidigare vardag och framför allt till närheten och enkelheten som naturen har att erbjuda. Jag längtade även till "det är inga problem, det fixar vi!-mentaliteten" och grannar som bryr sig om en ifall man inte setts till på några dagar. Jag längtade till att möta människor som med en försynt nick och ett litet leende hälsar på mig även fast vi inte är bekanta men för att vi bor på samma plats. Umeå var en perfekt studentstad och Umeå gav mig mycket bra saker, men staden räckte inte hela vägen för mig. Det var hela tiden någonting som saknades. Någonting jag behövde som inte fanns där. När chansen kom att flytta hem till min hemby tog jag den. Dagen efter min sista tenta skrev jag på ett kontrakt på ett jobb. Mamma och pappa erbjöd mig att bo i farmor och farfars hus som stått tomt sedan 2004 och husdrömmen var ett faktum. Att jag valde landsbygd framför staden är något jag inte ångrat en enda sekund.
I söndags när jag och Christoffer satt ute på gården i februarisolen och åt en apelsin för att senare ta en spontan tur med skotern kände jag total harmoni. Lycklig över att se orörd mark, djur som får vandra fritt, bygrannar som stannar upp och småpratar en stund och den lyckan går inte att mäta. Den måste upplevas.
När jag då läser artiklar och hör nyheter där landsbygden är en dröm för många kan jag bara hålla med. Enligt undersökningar vill många stadsbor flytta till landet och det är glädjande att läsa att DN skriver att det blivit ett trendbrott i urbaniseringen.
Jag tror på landsbygden. Mitt lokalpatriotiska hjärta kommer alltid att slå för en plats där det FINNS plats.
Här är mitt ena köksfönster och utsikten därifrån. Vi sa väl landsbygdpornografi?!
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Göran
Notera att Vilhelmina ligger på en tredje plats.

Skriv en kommentar