Jag och Imra har börjat en spårkurs och vi hade en av träffarna i gårkväll. Under tre timmar tränade vi föremålsintresse, budföring och mot slutet när spåret fått ligga någon timme gick vi ett appellspår. Vi gick spåren åt varandra så hunden inte skulle tycka att det var för lätt att "bara följa mattes spår". Spåret var 300 meter långt med två 90 graders vinklar samt tre pinnar efter spåret som hunden skulle leta upp. På slutet av spåret fanns hundens favoritleksak.

Imra gjorde ett kanonjobb med tanke på den förvirrade föraren och instruktören, hehe. Vi hade hört fel av Maria, hon som gick vårt spår, att hon inte hade gått över en väg, men det hade hon visst gjort. Imra var på väg över vägen och var väldigt bestämd att spåret gick där, men eftersom "vi hade hört" att Maria gått till höger gick vi till höger och då tappade såklart stackars Imra spåret. När vi bringat klarhet i spåret gjorde vi ett nytt försök, med en då rätt trött Imra som redan tränat i två timmar, men hon spårade på bra, hittade två av tre pinnar som hon markerade och den sista svängen tänkte jag "oj, vad långt, och vad snett det känns.. undrar om hon tappat spåret nu?" men rätt som det var kom vi fram till slutet och belöningen. Trötta, nöjda och mycket blöta - trots rejäla kläder - åkte vi hem till Dalasjö igen.