I kväll har jag och Christoffer varit hos Johanna som klippt Christoffer och som enligt egen utsago började se ut som "en aponge" och därför behövde klippas. Jag har nog aldrig berättat att det är Johanna som ligger bakom hela min och Christoffers relation. Johanna har klippt Christoffer i flera år och under ett besök frågade Johanna om Christoffer träffat någon tjej. "Nej" svarade Christoffer "men jag har sett en fin tjej". Jaha, vad heter hon då? frågade Johanna och Christoffer berättade då att det var jag och Johanna utbrast: Mäh! Det är ju min kompis! Jag tror att ni skulle passa bra ihop!

Christoffer hade sett mig på Folkets Hus i Vilhelmina där vi båda var och åt lunch och eftersom Vilhelmina inte direkt är någon världsmetropol så känner de flesta till varandra och hans lunchkompis kunde alltså berätta vad jag hette. Christoffer, den detektiven, googlade mig och hamnade på min blogg där han såg att jag då var i ett förhållande. Det här var i september 2012. När Christoffer några månader senare, uttråkad av julledigheten, satt och slösurfade kom han in på min blogg igen där jag skrivit min årliga lista över året som gått. Han kunde då läsa att min relation tagit slut under hösten och tänkte: Äh, kör i vind. Sedan slängde han ut en vänförfrågan på Facebook. Jag var så irriterad på mamma som tvingade ut mig på promenad i nästan 30 minusgrader men egentligen var det inte det som irriterade mig utan faktumet av att inte VETA vem den där Christoffer Berg var och varför han ville bli vän med mig. Åh, vad arg jag var på kylan, på att inte veta, på att känna känslan att jag ändå aldrig kommer att träffa någon som vill samma saker som mig och på samma sätt och usch och blä och slösa tid på att lära känna och sen nej hejdå och orkar inte alls. Men, tänkte jag. Jag kan ju inte lämna området outforskat. Författade därför ett lagomt meddelande till honom vilket ledde till en lång brevkorrespondens. Därefter bjöd han mig på lunch och då tänkte jag: om den här dejten går bra så bjuder jag honom på middag och hundpromenad i morgon. Och så blev det.

På januarilördagen vaknade jag till bitter kyla, pirr i magen och OBEFINTLIG RÖST! Nej, tänkte jag. Jag kan ju inte träffa honom och låta som någon kraxig gammal häxa. Bunkrade därför upp med te, halstabletter och honung, förberedde middagen och väntade på att klockan skulle slå 12.00. 11.58 svängde han in på gården och kom in med Jax som jag föll för på en gång (att falla för Christoffer tog lite längre tid och så här i efterhand har jag känt att det var bra, kärleken till honom fick växa fram). Christoffer berättade långt senare att han varit i Dalasjö redan 11.40 och kört omkring i byn och att han nästan var på väg att åka hem igen för att han var så nervös. Tur att han inte gjorde det!

Vi gick en promenad med hundarna i skogen och runt byn och i vanliga fall sminkar jag mig aldrig på helgen om det inte är något särskilt, men just den här särskilda dagen hade jag kletat på mascara. Och ja, ni vet ju. Minusgrader och icke vattentät mascara kanske inte är världens bästa kombination. Som en panda med kraxig röst gick jag alltså där och försökte hålla reda på studsbollen Imra och samtidigt föra en vettig konversation på min andra dejt med en kille jag blivit mer och mer intresserad av. Och nog fanns ett intresse hos honom också då han stannade från 12.00 till 20.00. På söndagen kunde jag inte sluta tänka på honom och under en vintrig promenad stannade jag på sjön och skrev ett meddelande på snön med lite frusen vass. "Vill träffa dig igen. När?". På den vägen är det och jag är glad att vägen inte tar slut för jag vill fortsätta efter den hur länge som helst!