Min gamla pluggkompis Jocke skriver nu sitt examensarbete ur ett generationsperspektiv om digitala verktyg i musikundervisningen och i gårkväll intervjuade han mig via Skype. Förut, när båda pluggade, bodde vi i Umeå och nu bor han i Örebro och jag i Dalasjö, Vilhelmina. Ibland kan jag verkligen sakna att ingå i en klass och ha tentafester, tentaångest, dela på en tia och köpa varsin kopp te, filura på knepiga examinationsuppgifter och bara dra ihop alla bord till ett långbord vid lunch. Mitt studentliv var roligt och jag nyttjade det till max, inklusive allt, ni vet. Det är därför jag tror att jag kände mig väldigt klar med Umeå och universitetet efter fem år.

Ibland, när jag läser facktidningar, eller känner mig sugen på ny kunskap är jag så nära till att anmäla mig på olika kurser för vidareutbildning och jag kommer att göra det så småningom. Just nu är jag bara så lycklig när jag tänker på mina handledningselever som utvecklats till så fina individer. Idag avslutade jag mitt sista utvecklingssamtal för den här terminen och vi blickade fram mot gymnasiet. Det är häftigt att vara med under några av de viktigaste åren i deras liv. Kanske, kanske tänker de på mig någon gång i framtiden. Jag kommer att tänka på dem. På hur mycket de lärt mig. Faktum är att de lärt mig minst lika mycket som jag lärde mig under hela studentlivet.