Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Min allra första jaktkrönika

2013-10-13 21:10:00 i Allmänt

Oktobermorgonens mörker börjar lätta över skogen och runt en eld sitter sex jägare och så jag, den nyfikna jaktnovisen, som nu ska få följa med på min allra första älgjaktsdag. Efter skrönor och en stor dos internhumor delas passen ut och jag och Christoffer ska utgå från jaktkojan när vi släpper Jax.
Vi kör till utgångsläget och bandar Jax i cirka 300 meter. Han far iväg med en väldans fart och gör två fina sökrundor och tar kontakt mellan dem. Överallt ligger gula löv som björkarna släppt i väntan på den kyliga vintern. Luften är frisk att andas och snart lyser solen på de högsta trädtopparna. Vi håller koll på Jax via hundpejlen.
Efter drygt en timme efter att vi släppt hör vi ett skall eka över skogen. Skallet tillör Jax och genast blir det bråttom att plocka ihop ryggsäcken och släcka elden. Vi ser att han är cirka en och en halv kilometer bort och börjar gå mot honom i rask takt.
Naturen är så otroligt vacker och jag går sakta för att hinna ta en bild, men sedan får jag småspringa för att hinna med min långbente jägare till pojkvän. Vi hinner upp Jax efter ett tag och Christoffer smyger in på älgen och kommer på cirka 40 meters avstånd, men tyvärr är det risigt och han ser inget. Älgen känner av Christoffer och kastar iväg åt ett annat håll. Därefter kollar vi av vinden för att ha motvind och vi går en kroksväng för att lura älgen och för att försöka komma närmre för att se. Vi smyger på och kommer på cirka 80 meters avstånd men återigen ser vi inget och det bär iväg. Jax skäller hela tiden, sitt distinkta och täta skall, och det är fascinerande att lyssna till hans envisa arbete med att ställa älgen. Vid det här laget har han skällt i ungefär 2, 5 timme. Jag, som bara ätit en limpmacka sedan frukosten klockan sex, börjar bli hungrig och då släpper Christoffer bomben: resten av matsäcken är i bilen! Han brukar tydligen inte vara så hungrig då han jagar utan äta när jaktdagen är avslutad! Han bagatelliserar min kurrande mage och ger mig ett singoallakex och lite vatten! Hans förklaring till att matsäcken lämnades kvar var att han gjorde det på ren rutin samt att jag ville ha med en extratröja och att matsäcken då inte fick plats. Härmed kommer jag alltid att ha nödproviant med mig när jag följer med honom till skogen. Åter till händelseförloppet.
När jag tryckt i mig singoallakexet är Jax och älgen på cirka 700 meter och vi börjar gå emot dem. (Här kan jag erkänna att jag åt varje litet blåbär och varje surt lingon jag kunde hitta, i smyg förstås, för att Christoffer inte skulle märka att jag sackade efter). Terrängen börjar bli bättre och vi har bättre sikt. Jag märker på Christoffer att det börjar bli skarpt läge och rätt som det är är vi bara 100 meter från Jax och den envise oxen som nu haft Jax efter sig i tre timmar. Vi smyger fram, jag hukar mig ner, och Christoffer ställer sig för att skjuta när älgen kommer i läge. Hjärtfrekvensen ökar och plötsligt smäller det. Jax fortsätter att skälla och först tror jag att Christoffer har missat, men han hade träffat oxen strax under hjärtat och den vacklar fram med Jax efter sig i några meter innan den till slut faller i backen efter ett strålande jobb från Jax.
Att se Christoffer och Jax samarbete i skogen var riktigt fascinerande. Jag hade verkligen tur som fick vara med en sådan här dag!
Nu ska de här två herrarna vara borta och jaga en hel vecka. Kommer att sakna dem.
 
 
 
 
 

Kommentarer

roger
Häls och grattulera. Skulle behövt Christoffes ork här om dan gick efter Tikka och en älg upp och ner för ett berg så jag var helt dö. Kanske därför älgen fick vind av mig och skena. Hade det bra. från V- Bäck.
Svar: Det ska jag göra! :) Åh, ja, de är ju bra på att dra iväg långt ibland.. bättre lycka nästa gång! :) Vi hörs! Hälsa familjen!
Carolina Lidström

Skriv en kommentar