Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

När man är lite ynklig kan man alltid krama ett träd!

2013-05-16 20:31:44 i Allmänt

Just nu är det full fart på jobbet (mer än vanligt alltså) och jag har många saker på min "att göra-lista" så här i slutet av terminen. Idag när jag kom hem hade jag ont i magen. Min mage säger alltid ifrån när den tycker att jag vevar på i ett för högt tempo. På gymnasiet led jag, som så många andra unga tjejer, av duktighetskomplex och det resulterade i fina betyg men katastrofal mage. På universitetet lugnade det sig och nu mer tänker jag ofta på för vem jag gör alla dessa saker för, vad det ger mig, vad det ger dem jag gör det för och själva syftet bakom hela grejen. Jag tycker så himla mycket om att ha olika projekt för mig och jag älskar att slutföra. Lika mycket går jag i gång på idéprocessen och de där stunderna när man drömmer sig bort till saker man vill göra.
Sedan jag flyttade tillbaka till min hemby efter gymnasie- och högskolestudier på annan ort i åtta år sjönk min stressnivå radikalt. Och det beror inte på mitt jobb. Det beror på var jag valt att bo. När jag kommer hem och kör uppför backen, svänger in på gården så andas jag lugnare. Här är luften klar. Man stöter inte på någon som vill prata jobb under lunchen när jag bara vill läsa en krönika i DN eller prata om andra triviala ting för att få ett andrum. De där små pauserna är så himla viktiga.
Det är stunderna i skogen med hundarna, stunderna på terrängspåret med tjärnar på båda sidorna, den knäpptysta stämningen när jag ligger i ett svalt sovrum och läser, när man går över till grannen och hälsar på nyinförskaffade hönor, när man stannar till och pratar med byborna längs vägen och blir bjuden på fika. Det är stunderna då man lyckas vara precis där och då - att man inte tänker på nästa vecka, räknar dagar eller omlottbokar in saker för att ha en chans att hinna med. Det är då jag andas som bäst och då är magen lugn och tacksam. Ofta tänker jag "nu måste jag göra det". Jag kom på en sak: jag ska börja byta bort "måste" till "kan" och vips kändes det lättare och mer lustfyllt. Jag kan ju faktiskt göra alla de här sakerna. Jag kan jobba heltid, jag kan träna med en frisk kropp, jag kan köra dit jag vill, jag kan hitta på projekt och genomföra dem. Jag är som Lotta på Bråkmakargatan: "Det är så konstigt med mig, jag KAN så mycket!". Att magen ibland säger "stopp ett tag" är bara ett tecken på att min kropp fungerar och att den skickar varningssignaler till min hjärna och när magen säger till går jag till skogen. Skogen är min bästa plats för att slappna av. En timmes skogspromenad med glada hundar gjorde mitt humör tusen gånger bättre i kväll. Tack för det skogen. När jag var liten och gick på dagis fick vi träffa Skogsmulle. Han lärde mig att om man kände sig ensam, rädd eller var lite ynklig så kunde man krama ett träd och så gav trädet kraft. Vet ni? Jag kramar träd väldigt ofta och jag mår alltid bättre efteråt.
Om jag inte var upptagen med skogsplantering för Dalasjö IK och balfrisyr- och sminkfix på Hanna under lördagen den 25 maj skulle jag besöka min käre pojkvän som är mästare på det här med skog. Undrar om han brukar krama träd? Kanske inte. Jag undrar också vad "skogsfika" är? Tallbarste och barkskorpor med lingonmarmelad?
 

Kommentarer

Finaste du, är du hemma ihelgen? Jag och Robert kommer hem lite spontant sådär i ärenden, tänkte att vi kanske skuell hinna med en dalasjöfika eller så. Hör av dig när du får telefonkontakt igen så kan vi styra ihop 'et. Kram
Svar: Jag är hemma! :) Bortsett från några timmar under lördagen (ska sjunga på ett bröllop). Är borta mellan 12.30 och 16.00 typ. Men annars är jag hemma! Ska bygga en bro! Ni är så välkomna! Jag skickar ett sms så får du mitt tillfälliga nummer. Kram!
Carolina Lidström
Sabina
Det är alltid upplyftande och läsa dina välskrivna men finurliga texter, som ofta innehåller små roliga anekdoter. Då får jag lära känna min allra bästa vän ännu lite till!

Skriv en kommentar