För 10 år sedan var jag lika gammal som mina nioendeklassare. "Soon to be 16". Det hände då och då att jag var förvirrad, ledsen, konfunderad, arg, besviken och ni vet. De där mindre lyckliga känslorna. Alla har gått igenom det - tonårstiden. Det är en period som känns. Idag startade jag en lektion och innan alla kommit såg jag att en elev var ledsen. Jag frågade henne vad det var och hon började gråta. Vi gick ut och hon berättade. Att se sextonåringar gråta är som att kastas tillbaka till den tiden - att inte veta, inte veta hur man ska handla, att invänta - det är plågeri. Då sa jag till henne, något som jag tycker att man ofta ska påminna sig om: man är alltid värld det bästa. Man ska aldrig finna sig i något "bara för att". Att stå där, vara 10 år äldre, krama henne och torka hennes mascarakladdiga kinder kändes så bra för man vet precis hur det känns. Det är livet. Och livet känns.

 

Skillnaden mellan att vara 16 och snart 26 är att jag nu vet exakt vad jag vill ha och hur jag vill ha det. Det är en magisk känsla. Självklart kan även jag vingla in i förvirrelse men laternan lyser starkt ute på havet. Jag har en riktning. Jag har ett lugn nu som jag inte hade när jag var 16. Jag sa till min elev att en dag, en dag kommer hon mest troligt att känna samma sak. Känna att vissa saker ska man bara lägga ner, andra saker är värda att kämpa för och att man alltid ska lyssna till sig själv, för vem vet bättre?