Mitt i allt måste man hitta en plats för skrattet
Igår var det en tung dag för familj och släkt. Mormor är inte alls pigg, men nog tror jag att hon kände sig lugn och lite gladare då vi alla samlades hos henne på sjukhuset.
För att få lite luft och göra något annat åkte jag, Oliver, Ludvig och Åsa på stan för att leta efter skor till Oliver och på vägen dit pratade vi om det viktiga skrattet. Att man måste få skratta även när det är jobbigt och efter en stunds predikande från min sida vände sig lillkusin Oliver om och sa:
- Jamen, du Carolina, du skrattar ju hela tiden! Du kommer ju att skratta dig igenom hela din egen begravning!
Åh, haha. Han känner mig väl!
Väl tillbaka på sjukhuset hade även storebror Kristoffer och morbror Håkan anlänt från Umeå. Vi åt tillsammans och jag körde min favoritlek "Pest eller kolera" (börjar bli riktigt vass nu och kommer på svårare och svårare dilemman att ta ställning till!) var på Kristoffer sträckte på sig, liksom intog storebrorsrollen på fullt allvar och sa att vi skulle prata istället för att leka. Då sa Oliver:
- Kristoffer, du tror att du är någon himla president! Sitta där och vara allvarlig och inte skoja! Carolina och Ludvig är mer vilda!
Kristoffer halvdog av skratt där inne i uppehållsrummet på sjukhuset så det där allvaret han, och många med honom, kan ha, faller ofta platt till förmån för skrattet - som jag konstaterat är det viktigaste mitt i sorgen.
Kommentarer
Idamari
Hellre skratta än vara allvarlig. Det finns tid för att fundera, tänka och prata ändå. Man behöver bara inte göra det när man befinner sig mitt i sorgen.
Svar:
Precis!
Carolina Lidström
Katrin
Fint skrivet! Sorg är tungt men en del av livets kryddor. Det gör att man stannar upp och tänker efter vad är viktigast! Kärleken och glädjen att kunna vara med nära och kära. Allt det materiella bleknar i sorgens töcken. Istället vaknar ljusets kraft där omtanken och ömhet hjälper till att får ordning på tillvaron.
Så länge vi själva kommer ihåg att leva vidare och vårda våra minnen så lever de vi saknar vidare inom oss. Kram Katrin
Så länge vi själva kommer ihåg att leva vidare och vårda våra minnen så lever de vi saknar vidare inom oss. Kram Katrin