I tisdagskväll var pappa här och hjälpte mig med lite småfix.

Jag sitter nere i köket och skriver. Pappa ropar från mitt sovrum att jag ska komma upp och visa var lampan är. Jag svarar lite frånvarande på hans tillrop. Minuter går. Fastnar i skrivandet. Plötsligt upptäcker jag att en kvart passerat och jag ropar på pappa. Inget svar. Jag går upp för trappan, genom hallen och in i sovrummet. Hittar pappa halvslumrandes på ena sänghalvan. Har du somnat? frågar jag. Eh, nej då! Jag bara vilade ögonen lite. Det är så fridfullt här! Lugnt, tyst och svalt, svarar pappa.

Lugnt, tyst och svalt är det och jag älskar det lika mycket varje gång jag kliver genom tröskeln. Jag har medvetet valt att inreda ett av husets största rum till sovrum och jag gillar hur det drar lite från klädkammarfönstren. Efter år av trängsel i lägenhet och ljud från grannar är jag så himla tacksam över tystnaden.

Jag ska visa lite bilder från sovrummet i helgen då jag hinner fota i dagsljus.